Åderbråck – enligt uppskattningar från de europeiska yrkesorganisationerna drabbas 50 % av Europas befolkning av åderbråck någon gång i livet. Här kan du läsa allt du behöver veta om åderbråck: från symptom och orsaker till behandlingsmetoder och förebyggande åtgärder.
Åderbråck är knöliga, utvidgade upphöjda vensektioner som slingrar sig synligt under huden. Till de typiska symptomen hör en blåaktig färg. Det mediciniska namnet är varicer (lat. ’Varis’ för ’knutor’); själva tillståndet kallas varikös venös sjukdom: inom medicinen varikositet.
Åderbråck beror på att venklaffarnas funktion är försämrad, så att de inte stängs som avsett. Återtransporten av blodet fungerar inte längre ordentligt. Det gör att trycket i kärlen ökar. Venväggarna tål inte det högre inre trycket utan expanderar tills det bildas ett åderbråck. Över tid orsakar åderbråck både smärta och andra besvär. Den huvudsakliga orsaken är medfödd svaghet i venväggar eller venklaffar.
Det finns olika ställen på kroppen som drabbas av åderbråck. Vanligast är att de ytliga venerna på benen och dess två huvudstammar, vena saphena magna och vena saphena parva, drabbas. Åderbråck kan även uppstå på låren och i knävecken.
Åderbråck utanför benen förekommer runt anus (hemorrojder), på pungen (varikocele), i matstrupen (esofagusvaricer) och i ansiktet (telangiektasi). I princip kan åderbråck uppstå var som helst men är vanligast på benen.
I de flesta fall orsakar åderbråck inga besvär. I ett senare skede kan olika symptom uppträda, till exempel spännings- eller tyngdkänsla, klåda och kramp i vader eller fötter nattetid. Ett annat typiskt symptom är svullna ben eftersom det samlas vätska i vävnaden. I framskridet stadium framträder de förtjockade venerna i typiska slingrande mönster och förgreningar på huden. Patienter beskriver även en utpräglad värmekänsla. Huden runt åderbråcket kan bli brunaktig och pergamentliknande. Det kan uppstå ärrbildning på huden, underhuden och bindväven samt staseksem. Ibland drabbas patienter med åderbråck även av svamp på huden eller tånaglarna.
Vid sommartemperaturer, under dagens lopp eller efter att man har suttit eller stått en längre stund kan svullnaden, smärtan, spännings- och tyngdkänslan förstärkas. Det går inte att dra slutsatser om besvären genom att betrakta åderbråcken visuellt. Knappt synliga varicer kan vara mycket smärtsamma, medan kraftigt framträdande ådror knappt orsakar någon smärta alls.
Utöver dessa besvär upplever berörda patienter hudförändringarna som ett kosmetiskt besvär. De undviker att visa benen. Lidandet kan vara så stort att de överväger behandling även utan utpräglade fysiska symptom.
Kronisk venös insufficiens (CVI)
Mångårig svår åderbråck i de ytliga venerna samt blodpropps- eller trombosbildning i de djupa venerna kan i ett senare skede – efter år eller till och med decennier – utvecklas till kronisk venös svikt – s.k. kronisk venös insuffciens (CVI).
Ytlig veninflammation
Eftersom venflödet i åderbråcken försämras ökar risken för blodpropp. Om åderbråcken inflammeras talar man om en ytlig veninflammation. Här krävs omedelbar specialistbehandling för att förhindra att inflammationen sprider sig till det djupa vensystemet med trombosbildning som följd.
Djup ventrombos (flebotrombos)
Åderbråck kan även leda till att du drabbas av en djup ventrombos (flebotrombos). Blodet ansamlas i trombosen och orsakar en blodpropp. Då svullnar benet. Om denna komplikation inte behandlas omgående finns det risk för att venklaffarna skadas permanent. En djup ventrombos är livshotande eftersom proppen kan vandra till lungorna och där orsaka emboli.
Venösa bensår (ulcus cruris)
Om åderbråck som förvärras lämnas obehandlade under flera år finns det risk för att det venösa blodet rinner ut i det ytliga vensystemet och stockar sig i underbenet. Det kan leda till att huden runt anklarna skadas så svårt att den inte längre står emot trycket, vilket kan ge upphov till ett venöst bensår (ulcus cruris).
Åderbråck är oftast genetiskt betingat. En ärftlig svaghet i vener eller bindväv leder till att venerna förslappas. En annan huvudorsak är stigande ålder. Venerna arbetar ständigt och har därmed belastats under lång tid; stabiliteten i venväggarna är försämrad och venklaffarna klarar inte längre att hålla tätt.
Ärftlig svaghet i vener och bindväv
Stigande ålder
Benskador
Tidigare kärlsjukdom såsom djup trombos i benvenerna
Nikotin och alkohol
Högt blodtryck
Stillasittande (t.ex. stående eller sittande aktiviteter)
Övervikt
Hormonförändringar under graviditet eller klimakteriet
(För det mesta går åderbråck som uppstått under graviditeten tillbaka fullständigt efter förlossningen.)
Intag av hormonpeparat (t.ex. p-piller)
Trånga kläder
Högklackade skor
Extrem värme
Cirka 20 procent fler kvinnor än män drabbas av åderbråck. Komplikationen lungemboli är dock jämnt fördelad, vilket beror på att män vanligtvis söker läkarvård senare.
Trots att åderbråck oftast är genetiskt betingat kan du vidta förebyggande åtgärder. Det gör att du i vissa fall kan undvika åderbråck helt eller bromsa försämringen. Det är nämligen möjligt att påverka venväggarnas elasticitet och skapa förutsättningar för fritt blodflöde, oavsett om du har ökad risk att drabbas eller inte.
Förebyggande åtgärder:
De medicinska specialiteter som ägnar sig åt åderbråck är internmedicin, angiologi, flebologi och allmänmedicin.
De första stegen i en undersökning omfattar anamnesen som kartlägger ärftliga anlag och riskfaktorer hos patienten. Därefter görs en palpation och visuell bedömning av berörda kärl, framför allt av de ställen där de ytliga venerna mynnar i det djupa vensystemet i ljumsken, knävecket och vaden. Detta görs medan patienten omväxlande står, sitter och ligger ner. En förhöjd hudtemperatur, förhårdnader, hudrodnad eller tryckkänsliga områden kan indikera ytlig veninflammation. Läkaren mäter pulsen i foten.
Det vanligaste diagnostiska förfarandet vid åderbråck är därefter ultraljudsundersökning med duplexultraljud och färgdoppler. Metoden gör det enkelt att identifiera störningar i blodcirkulationen, trasiga venklaffar och utbredningen hos den venösa skadan. Blodets flödesriktning framställs visuellt med en färgskala.
Ljusreflexionsreografin visar venernas pumpfunktion, och pletysmografin av venernas stängning mäter blodets volym och återflöde. Dessa två metoder är mindre vanliga men tillämpas ibland, framför allt i samband med flödeskontroll vid svår vensjukdom samt före och efter ett ingrepp.
Undersökningen föregås ofta av tryckmätningar. Dessa har idag mestadels ersatts av moderna och mer pålitliga undersökningsmetoder och nya bildgivande metoder. Även röntgenundersökning med kontrastmedel (flebografi) är en mindre vanlig metod. Magnetresonanstomografi (flebografi) eller datortomografi med kontrastmedel används endast vid sällsynta sjukdomsbilder.
Laboratorietester av individuella koagulationsfaktorer kan vara viktiga i samband med djup ventrombos eller emboli utan uppenbar orsak.
Åderbråck kan klassificeras enligt olika kriterier:
Indelning efter uppkomst
Indelning efter svårighetsgrad
Klassificeringen av kronisk venös insufficiens (CVI) (enligt Widmer, modifierad av Marshall) speglar allvarlighetsgraden.
Indelning efter symptomatiska egenskaper
Här görs en åtskillnad av den kliniska egenskapen hos varicer enligt CEAP-klassificeringen ** (158, 239, 267). Detta är en internationell klassificering.
Grad C1 till C6 kan även förses med tillägget A = asymptomatisk eller S = symptomatisk.
** CEAP står för ”Clinical condition” (klinisk diagnos), ”Etiology” (etologi, orsak), ”Anatomic localisation” (lokalisering, ställe där besvären uppstår) samt ”Patophysiology” (patofysiologi, typ av förändring till följd av sjukdomen).
Indelning efter berörd ven
Åderbråck kan även klassificeras med ledning av den drabbade venen.
* Blodet strömmar från muskelvenerna till underhuden under högt tryck. Det vidgar den ytliga venen och framträder som en synlig, rund svullnad.
För att behandla åderbråck finns olika konservativa och invasiva metoder. Metoden ska alltid sättas in i enlighet med undersökningsresultaten och i samråd med läkare. Även typen av åderbråck, dess stadium, eventuell samsjuklighet och patientens önskemål bör vägas in. En konservativ behandling kan hejda sjukdomens progress. Det är dock endast möjligt att avlägsna den sjuka venen med (minimalt) invasiva procedurer. Beroende på sjukdomsbilden kan ett avlägsnande vara medicinskt indicerat och akut förestående. I övriga fall kan tidpunkten planeras in vid lämpligt tillfälle.
Personer med åderbråck försöker ofta behandla åkomman med huskurer. Effekten av dessa är dock inte vetenskapligt bevisad.
Venpreparat säljs i form av sprejer, salvor och geler som appliceras på huden, samt i kapslar som sväljs. Olika medicinalväxter såsom hästkastanj eller röda vinblad sägs ha en sammandragande effekt på kärlen. Det går dock inte att förvänta sig mer än en lätt avsvällande effekt och en subjektiv lindring. Vissa använder salvor som är växtbaserade eller som innehåller antikoaguleringsmedel som heparin eller glukosaminoglykanpolysulfat. Det är dock tveksamt om de verksamma ämnena faktiskt tränger genom huden och påverkar benvenerna. Regelbunden applicering av kräm ger dock en välgörande massage och rekommenderas därför.
Motion och dusch med omväxlande varmt och kallt vatten förbättrar blodcirkulationen i benen, men varken lindrar eller avlägsnar åderbråck. Om man önskar tona ned sina åderbråck visuellt kan man använda sig av vattenfasta täckande krämer och sminkprodukter.
Bland receptbelagda läkemedel finns preparat som hämmar blodets koagulering, t.ex. lågmolekylärt heparin för injektion, kumarin samt s.k. direkt orala antikoagulantia. Dessutom kan trombocythämmare såsom acetylsyra ordineras av läkare.
Vid åderbråck är en konsekvent kompressionsbehandling av yttersta vikt och ofta den primära behandlingsmetoden. Det mjuka tryck som strumpan utövar utifrån har en positiv effekt på det inre trycket på kärlväggarna. Det minskar därmed risken för att venen förslappas. Kompressionsstrumpanstöder kärlen från utsidan. Det optimerade blodflödet i benvenerna förebygger blodstockning och lokal blodansamling. Trycket får venklaffarna att sluta bättre och effektiviserar muskelpumpens funktion på venen. Befintliga åderbråck kan inte återbildas genom kompressionsbehandling. Det är dock ofta möjligt att förhindra att tillståndet försämras, samtidigt som symptomen lindras. Efter att åderbråck har avlägsnats minimerar kompressionsstrumpor risken för svullnad och blodpropp.
Sjukförsäkringen täcker merparten av kostnaderna för två par kompressionsstrumpor per år. Det finns alltid en produkt som kostar patienten max. 10 euro. Beroende på utförande kan kostnaden öka. För att uppnå bästa tänkbara effekt bör strumpan ha en exakt passform. Den passas därför ut av medicinsk personal.
Om man tillsammans med behandlande läkare beslutar att avlägsna åderbråcken och det inte finns några medicinska hinder till detta, finns olika rekommenderade metoder. Dessa kan även kombineras.
Sedan mitten av 1900-talet finns kirurgiska metoder med minimala ingrepp där läkaren lägger små snitt i benet. Vid s.k. strippning avlägsnas den sjuka stamvenen med en sond. I Tyskland är detta den vanligaste behandlingsformen; den täcks även av sjukförsäkringen. Om en annan metod är lovande ur medicinsk synpunkt är det en god idé att ta reda på om ditt försäkringsbolag täcker kostnaderna. Internationellt dominerar minimalt invasiva endovenösa ingrepp.
Operativ venstripping och miniflebektomi
Vid en stripping eller partiell stripping avlägsnas utvidgade stamvenerhelt eller delvis under en operation. Kirurgen lägger små snitt i ljumsken och för in en sond i blodkärlet. Därefter dras den sjuka stamvenen och dess sidogrenar ut genom snittet med en ”virknål”. För att avlägsna varicer i sidogrenarna används miniflebektomi. Stripping, som även kallas ”Babcocks metod” eller ”Babcocks stripping”, kan i sällsynta fall leda till komplikationer som domningar och stickningar. Dessa orsakas av att de små nerverna i benet kan skadas när venen dras ut. Ingreppet orsakar ofta blödning i underhuden och blåmärken. Det kräver efterföljande konsekvent kompressionsbehandling .
Krossektomi
Vid en krossektomi kopplas den insufficienta stamvenen bort nära inträdet till den djupa benvenen. Det förhindrar att blodet läcker bakåt. Ingreppet utförs under lokalbedövning och är därför lämplig för äldre personer med utbredda åderbråck, där narkos är förenat med en förhöjd risk. Även vid denna behandling rekommenderas kompressionsbehandling efter utfört ingrepp.
Skleroterapi (endovenös)
Med en mycket tunn nål injiceras ett skleroseringsmedel (Polidocanol) direkt i det drabbade kärlet. Vid större åderbråck injiceras medlet i skumform. Läkemedlet skadar venväggens inre skikt så att venen inflammeras, skrumpnar och försluts. Åderbråcket ombildas med tiden till en bindvävssträng; processen kallas skleros. Därefter bryts den extra vävnaden ner. Det slutgiltiga behandlingsresultatet syns därför först efter några veckor. Behandlingen är i stort sett smärtfri. Kroppen bryter ned och utsöndrar skleroseringsmedlet inom 48 timmar. Efter ingreppet rekommenderas konsekvent kompressionsbehandling . Ofta krävs flera behandlingar eftersom mängden verksamt ämne per behandling är begränsad av medicinska skäl. Alla typer av åderbråck med undantag av stamvaricer kan behandlas med skleroterapi.
Radiofrekvens- och laserbehandling (termisk, endovenös)
Vid dessa båda endovenösa termiska kateterbehandlingar försluts varicerna genom uppvärmning. Som värmekälla används antingen laser eller elektromagnetiska vågor. Via en kateter förs den roterande sonden genom åderbråcket till det ställe där ådern mynnar i den djupa benvenen i ljumsken. Sonden förs långsamt tillbaka och energin som avges värmer upp venväggen med upp till 120 grader. Kärlet skrumpnar och bryts till sist ned av kroppen. I ett nästa steg avlägsnas sidogrenarna, vanligen med ministripping. Den höga temperaturen kräver kylning och ingreppet görs vanligen under narkos. Vid stripping läggs ett snitt i ljumsken. Risken för skador på lymfkärl och nervstammar är mycket liten. Ingreppet är relativt smärtfritt. Patienten kan resa sig upp med en gång, lämna sjukhuset senast följande dag och kan ofta återgå till arbete efter en vecka. Därefter krävs kompressionsbehandling.
Behandlingsmetoder som sällan används är den venbevarande och blodriktningsåterställande CHIVA-metoden, valvuloplastik, där åderbråcken lämnas kvar i kroppen, samt mekanokemisk ablation, där en roterande kateter förstör venväggen med efterföljande skleroterapi. Även behandling med medicinskt lim är en mindre vanlig behandlingsform.
Åderbråck upplevs inte alltid som störande. Men när ska man behandla eller till och med avlägsna åderbråck? Åderbråck är, till skillnad från framträdande ådernät, inte bara ett kosmetiskt problem. De kan ge upphov till både symptom och komplikationer och ska därför undersökas regelbundet och kontrolleras av läkare. Åderbråck går inte över av sig självt utan förvärras oftast med stigande ålder. Så snart besvären inte lindras av andra behandlingsformer eller om det uppstår komplikationer, bör de drabbade ådrorna avlägsnas inom kort. Oavsett om åderbråcken planeras att avlägsnas eller inte ska åderbråck alltid behandlas med kompressionsbehandling.
Det är ännu inte vetenskapligt klarlagt om åderbråck ska avlägsnas i ett så tidigt skede som möjligt.
Har du tagit bort eller behandlat åderbråck med framgångsrikt resultat? Då finns det några saker som du behöver tänka på för att läkningen ska ske optimalt. Beroende på metod bör du tänka på följande:
Efter narkos bör någon följa eller skjutsa dig hem från sjukhuset. Under de första 24 timmarna ska du inte köra bil eller lämna hemmet på egen hand. Du ska även undvika att dricka alkohol och använda tunga maskiner under de första dagarna. Vid komplikationer som feber, kräkning, frossa, smärta och andningsproblem ska du omedelbart kontakta läkare.
Medicinska preparat ska tas enligt läkares ordination.
Förbandet avlägsnas av medicinsk personal i samband med ditt första återbesök.
Du kan ta långsamma promenader, gärna med sällskap, så snart du känner att detta är möjligt. Det förbättrar återhämtningen. Börja idrotta först i samråd med läkare.
Undvik värme och kraftigt ljus som bastubad eller solning tills såren är helt läkta. Det går bra att duscha varmt.
Framför allt under de första dagarna bör du lägga upp benen i högläge ofta för att avlasta såren. Det förebygger ansamling av lymfa. Undvik att stå eller sitta länge och att sitta med benen i kors.
För att säkerställa läkningsprocessen och undvika eventuella komplikationer i ett tidigt skede är det viktigt att du går på alla kontroller.
Efter narkos bör någon följa eller skjutsa dig hem från sjukhuset. Under de första 24 timmarna ska du inte köra bil eller lämna hemmet på egen hand. Du ska även undvika att dricka alkohol och använda tunga maskiner under de första dagarna. Vid komplikationer som feber, kräkning, frossa, smärta och andningsproblem ska du omedelbart kontakta läkare.
Medicinska preparat ska tas enligt läkares ordination.
Förbandet avlägsnas av medicinsk personal i samband med ditt första återbesök.
Du kan ta långsamma promenader, gärna med sällskap, så snart du känner att detta är möjligt. Det förbättrar återhämtningen. Börja idrotta först i samråd med läkare.
Undvik värme och kraftigt ljus som bastubad eller solning tills såren är helt läkta. Det går bra att duscha varmt.
Framför allt under de första dagarna bör du lägga upp benen i högläge ofta för att avlasta såren. Det förebygger ansamling av lymfa. Undvik att stå eller sitta länge och att sitta med benen i kors.
För att säkerställa läkningsprocessen och undvika eventuella komplikationer i ett tidigt skede är det viktigt att du går på alla kontroller.
